Lite om hälsa
Våra katters och kattungars hälsa är väldigt viktig för oss. Genetiska sjukdomar förekommer hos alla katter, raskatt som huskatt. Sedan har varje ras sjukdomar som är mer eller mindre vanliga för just den. För att bevara och förbättra hälsan hos våra katter testar vi för de genetiska sjukdomar som är vanligast hos maine coonen: hypertrofisk kardiomyopati (HCM) och höftledsdysplasi (HD). Vi har också testat några av våra katter för cystnjure, eller PKD som det också kallas (polycystic kidney disease).

Läs gärna mer om det på Rasringen Maine Coon-katten under hälsa.

Här kan du se våra katters hälsoresultat: Till Hälsoresultat

Hypertrofisk kardiomyopati (HCM)
HCM är en genetisk hjärtsjukdom som förekommer i de flesta kattraser och även hos huskatt. Det är den vanligaste hjärtsjukdomen hos katt generellt. Tyvärr har denna sjukdom även blivit ett problem i vår ras. Sjukdomen gör att hjärtats väggar växer och blir tjockare tills hjärtat inte längre kan pumpa blodet tillräckligt effektivt, utan katten dör. Sjukdomen kan resultera i hjärtsvikt, men även plötslig död av en arrytmi och blodpropp kan orsakas av HCM.

HCM visar sig som regel inte på kattungar, utan den utveckas allt eftersom när katten börjar bli vuxen, eller senare. Faktum är att den oftast inte upptäcks alls förrän katten plötsligt dör. Men med en ultraljudsundersökning, utförd av en kvalificerad hjärtspecialist, kan sjukdomen oftast upptäckas tidigare. Dock fortfarande inte på kattungar som regel. Sjukdomen tar lite tid på sig att utvecklas. Hos hanar visar den sig i genomsnitt lite tidigare än hos honor, men de individuella skillnaderna är stora. En amerikansk studie på just maine coon visade att hanarna, i den grupp katter de studerade, visade tecken på sjukdomen senast vid två års ålder, medan någon av honorna dröjde ända tills tre års ålder innan de första tecknen syntes. Hos rasen i stort har man dock hittat en hel del fall där de första tecknen på sjukdomen visar sig betydligt senare än vid två-tre års ålder.

Den amerikanske studiens resultat pekade på att HCM hos dessa katter nedärvdes med en enkel, icke-könsbunden dominant gen. Man såg också i studien att denna gen hade variabel expressivitet, vilket innebär att symptomen visar sig olika starkt hos olika individer som bär genen. Utanför den studerade gruppen katter såg man dock att vissa individer som bar på HCM-genen inte utvecklade några tecken alls på sjukdomen. Då fick man lägga till att genen också hade ofullständig penetrans. Det hela är alltså inte alldeles enkelt, men väsentligen menar man att det är så att minst en av föräldrarna ska bära på en HCM-gen för att avkomman ska drabbas.

Så småningom lyckades man få fram ett gentest för en mutation som orsakar HCM. Och det låter ju väldigt bra! Och det är det nog också, men inte fullt så fantastiskt som man skulle kunna tro. Det har visat sig att det finns andra gener än just denna som orsakar HCM, i andra raser men även på maine coonen. Dessutom har vi nog en rätt hög grad av denna ofullständiga penetrans, verkar det som, för frekvensen av katter som är positiva på detta gentest överstiger vida frekvensen av klinisk HCM i rasen. Dock kan man helt klart se att risken för HCM är betydligt högre hos katter som är positiva på gentestet än hos katter som är negativa. Så gentestet är ett verktyg som vi kan använda tillsammans med ultraljudsundersökningarna för att minska frekvensen för HCM i rasen.

Genom att testa, på olika sätt, för HCM minskar vi risken för att de kattungar vi föder upp drabbas av HCM, även om vi aldrig blir 100% säkra. Mer forskning pågår, och vi försöker hålla oss uppdaterade för att använda de tester som finns på bästa sätt.

Höftledsdysplasi (HD)
HD är en ärftlig deformering av höftleden, som i milda fall inte orsakar något obehag alls för katten, men som i svårare fall kan ge smärtor som hindrar katten från att hoppa och gå som vanligt. HD nedärvs troligen polygent, alltså med flera olika gener inblandade. Det innebär att avel för att förbättra höftlederna fungerar på liknande sätt som att avla för större katter, till exempel. Det kan hända att du får en stor katt efter två små föräldrar, men det är mindre chans för stor avkomma där än efter två stora föräldrar. Och visst kan det hända att du får en liten katt efter två stora föräldrar, men chansen för det är mindre än efter två små föräldrar, eller efter en stor och en liten förälder. På samma sätt kan det hända att du får en kattunge med grav HD från två föräldrar med bra höfter, och det kan hända att du får en kattunge med bra höfter efter föräldrar med grav HD, men det är inte särskilt troligt.

Så vår strategi är att avla på katter med så bra höfter som möjligt. Vi måste dock vara försiktiga här, så att vi inte selekterar för hårt. Om selektionen blir för hård kan vi få för smal avelsbas, vilket i sin tur kan leda till inavel, genförluster och värre hälsoproblem än den HD vi försökte minska frekvensen av. Med tanke på detta är rekommendationerna idag att vi även ska avla på katter med den mildaste graden av HD, grad 1. Dessa katter ska förstås då paras med katter som har helt normala höfter.

Vi testar våra avelskatter genom att röntga deras höfter när de är minst ett år gamla. Röntgenplåtarna skickas sedan till en specialist, som bedömer dem och graderar dem efter en skala som går från "utan anmärkning", ua, till grad 3 HD. Helst vill vi förstås ha helt normala höfter, ua. Grad 1 är sedan den mildaste graden av HD, grad 2 är mitt emellan och grad 3 är grav HD. Katten kan också få bedömningen "gränsfall", om en höftled bedöms ligga på gränsen mellan ua och grad 1.